Katter är ett kapitel för sig. Har man släppt in dem in sitt hjärta så finns det ingen återvändo. De styr och ställer och alla kattägare vet att man är där för katten och inte tvärtom. Och man GILLAR det. Att vara deras slav
Å andra sidan finns det, i mitt tycke, inget vackrare än en katt. De rör sig smidigt, balanserar så att en trapetskonstnär kan bli avundsjuk, trotsar tyngdlagen, är mjuka, gosiga och rena. Katta-tvätten är ett mysterium. Renare djur får man leta efter. Samtidigt har de den där vildheten, det obändiga, självständigheten som gör att man inser att man aldrig kan äga en katt utan bara vara tacksam att den valt DIG och att den stannar hos dig
De är egna personligheter, gör som det behagar och kan se fullständigt oskyldiga ut medan en hund, oavsett hur oskyldig han är, alltid ser skyldig ut. Det är aldrig tyst i huset och det känns aldrig tomt när man har 3 pälsklädda små monster hemma.
Att jag överhuvudtaget kan sova är mer än jag kan begripa. Det är som att ha småbarn. Det finns en inre larmklocka som gör att jag blir klarvaken om något hotande hörs. Kattslagsmål? Svans i kläm? Instängd i ett rum? Jaha, hon ville bara kela och kände sig ENORMT ensam just här och NU klockan 3 på natten
.
Varför släppte jag in dem i sovrummet? Jo det var en eftergift jag gjorde när jag bytte bostad. Något jag i och för sig inte ångrat MEN……
Jag har nu varje natt i flera år vant mig att ha katt-tassar i ansiktet. Oh, dessa mjuka små tassar!! Och plötsligt kommer en klo ut.
Jag har fått vänja mig att min kropp är deras studsmatta och landningsplats från sänghyllan från vilken de river ner små saker trots att de är smidiga och att de tar upp dubbelsängen medan man själv ligger i ett litet hörn blickstilla….denna förflyttning sker under natten. Jag kan gott tänka mig att de successivt puttar på mig
Spinnandet vars decibel överstiger ett tröskverk, åtminstone intill örat, är öronbedövande men ändå så lugnande att jag faktiskt somnar.
Deras varma kroppar intill mig är världens bästa element. Buffandet på min kind och trampande på huvudkudden är väl ganska gulligt…ibland.
Med de raderna säger jag godnatt. Den stora snökatten gjorde jag för många år sedan. Katterna drogs till den. Så skapande behöver inte bara hålla sig till dukar och färger.
