INSPIRERAD AV FÅGLAR_DEL 2: Papegojan

golden egg

Man kan nog tro att jag gillar papegojor med tanke på mina tavlor föreställande gojor. Och det gör jag väl….på avstånd. Att bli biten i fingret av en sådan fågel gör ONT!

 

Tavlorna heter ”Himalaya djungel”, ”I Amazonas”, resp ”Guldägget”

Men jag har en ganska sorg-rolig historia om en papegoja;

Jag bodde i New York och hade fått låna, av en svensk kille, en lägenhet på Manhattan under förutsättning att jag skötte om hans papegoja. Nja vi var 2 tjejer men jag tog uppgiften på fullaste allvar kanske för att fågeln så fort han såg mig fattade en sådan antipati för just mig. Under den tiden vi bodde där försökte han fly flera gånger. Om folk från gatan hade haft tid att se upp hade de mötts av en dråplig syn. Varje dag fick jag klättra ut på den rostiga skrangliga brandstegen för att försöka locka in honom. Jag sträckte ut min hand för att försöka få tag i honom. Han högg efter mig. Jag försökte hålla fönstret stängt men troligen gick mitt budskap om smitande papegoja inte fram så fönstret öppnades så fort jag hade gått ut. Det var den varmaste sommaren på många år, cirka 40grader. Jag bar ständigt en 5l dunk vatten när jag var ute trots det dunstade jag bort flera kilo.

Dagen för hemresan närmade sig och det fjäderklädda f-nskapet flydde ännu en gång. Han hade hoppat ut från 5:e våningen, landat på markisen nedanför och studsat vidare ner på gatan. Märk väl att detta är en efterkonstruktion eftersom jag inte bevittnat det. Jag rusade ut på gatan , haffade tag i trafikpoliserna och frågade om de hade sett en papegoja på vift. Jag hade ett vilt uttryck i ögonen och gestikulerade aggressivt eftersom jag saknade ord när jag skulle beskriva gojans flykt. Jag avvek snabbt när poliserna växlade blickar med varandra. De kanske trodde att jag rymt från ett dårhus. Jag rusade in i flera barer längs gatan letandes efter vittnen men ingen hade sett något. Den vackra papegojan var puts väck. Jag ringde djurskyddsföreningar och liknande djurinstitutioner men ingen kunde hjälpa mig. Jag fick meddela den dåliga nyheten till ägaren som naturligtvis blev både ledsen och arg. Vi åkte hem dagen därpå.

Att se en papegoja i vilt tillstånd är något helt annat. Så vackra, speciellt macau. I Amazonas ropade guiderna till varje gång macau flög över oss. Macau är kungen bland papegojorna. Färgstarka, stora och med långa stjärtar. Men att se parakiter och andra typer av papegojor i sandbankarna tidigt på morgonen var en upplevelse. De samlades där några timmar längs Amazonflodens strand. De äter leran för att rensa magen från toxiner? En lång artikel nedan beskriver varför de äter lera.

https://www.smithsonianmag.com/travel/why-do-hundreds-macaws-gather-these-peruvian-clay-banks-180955719/

I Indien vid Himalaya såg jag mängder av parakiter. De flög i flockar och satt oftast i trädtopparna. De skränade och tjöt. Jag älskade att observera och fota dem. Inte konstigt att en sådan tavla(se ovan) blev till från mitt undermedvetna

UNDER YTAN

Mitt parallella liv kan jag våga påstå är i VATTEN. Jag älskar vatten och har gjort det sedan barnsben. Som liten ett vattendjur, som tonåring tävlingssimmerska och som tjugoåring sportdykare. Jag dök i många år men i slutet på 90-talet råkade jag ut för en dykolycka så det blev mer sällan att jag dök med tuber och  då nästan bara i varma vatten. Snorklingen har tagit överhanden och det är bara i varma vatten nu utom när jag i januari i år simmade med späckhuggare i Nordnorge. Se annat inlägg.

I detta inlägg tänker jag skriva lite om undervattenslivet och hur det har påverkat min konst

Att få vara delaktig i livet i havet är sååå givande. Jag ligger i timmar i vattnet och studerar djurens beteende. Helst i korallrika vatten där fiskarna är fullt upptagna med att äta eller putsas. Det är som en biltvätt. Fiskarna står i kö för att putsas. En är färdig så ”kör” nästa in och putsarfiskarna omringar fisken putsar fenor, munnar och fjäll från parasiter. Barracudan är en av dem jag studerade.

Jag har 6 stycken starka upplevelser som jag minns än idag med ett leende på läpparna.

  1. Att simma med stingrockor, bl a örnrockor. Jag aktade mig noga för att stressa dem. Jag simmade parallellt med dem och höll ögonen på den långa ”gadden”. Jag vet att de kan döda. Det var väl en känd äventyrare som dog av det. Ovan är komulerockor i Galapagos vatten. Flera flockar. Förvisso från jollen men de var så vackra och simmade majestätiskt
  2. Att få se bläckfiskar para sig. En lång akt. De bytte färg hela tiden från brunt till ljust turkos. Påfågelgroupers nafsade hela tiden efter deras tentakler. Det är ju mums mums med sådana armar. För övrigt var groupers som jakthundar eller vargar. De jagade i flockar och var smarta. De lockade ut sina byten genom att omringa dem. Det var så jag hittade bläckfiskar och muränor…genom att leta efter påfåfågelgrouper som förresten är en oerhört vacker fisk. Såg dem i Indiska Oceanen och i Indonesien
  3. Vid en ö på Galapagos finns en stor grotta. I denna simmade ett 50tal sköldpaddor. De var överallt. De fick inte ens plats på bild i min lilla kamera så det blev närbilder. Jag fick annars vänta tills de simmade bort. När jag har snorklat tidigare så har man blivit fullständigt bindgalen när man sett EN sköldpadda.
  4. Simma med sjölejon i Galapagos vatten. DET var fantastiskt. De kan vara farliga så det gäller verkligen att respektera dem. Dessa lekte runt mig och simmade så nära att jag kunde ta på dem vilket jag förstås inte gjorde
  5. Studera en bläckfiskfamilj med 5 busiga ungar. De skiftade färg hela tiden beroende på vilken omgivning de befann sig i. Föräldrarna var omslingrade med varandra men av och till riktade de uppmärksamheten mot ungarna. Man kunde nästan se hur de ropade på dem. Då kom de tillbaka som lydiga små frön
  6. Se leguaner dyka och hämta byten men det var lika spännande att se Galapagosskarven dyka eftersom den är en oerhört skicklig simmare. Flyga kan den inte längre. Jag har lagt in några filmer så att du kan se hur de simmar. 

Naturligtvis blir dessa upplevelser en oerhörd inspiration till min konst. Och dessa tavlor är bara en början. Det kommer bli många fler framgent

KATTENS MJUKA TASSAR

Katter är ett kapitel för sig. Har man släppt in dem in sitt hjärta så finns det ingen återvändo. De styr och ställer och alla kattägare vet att man är där för katten och inte tvärtom. Och man GILLAR det. Att vara deras slav

Å andra sidan finns det, i mitt tycke, inget vackrare än en katt. De rör sig smidigt, balanserar så att en trapetskonstnär kan bli avundsjuk, trotsar tyngdlagen, är mjuka, gosiga och rena. Katta-tvätten är ett mysterium. Renare djur får man leta efter. Samtidigt har de den där vildheten, det obändiga, självständigheten som gör att man inser att man aldrig kan äga en katt utan bara vara tacksam att den valt DIG och att den stannar hos dig

De är egna personligheter, gör som det behagar och kan se fullständigt oskyldiga ut medan en hund, oavsett hur oskyldig han är, alltid ser skyldig ut. Det är aldrig tyst i huset och det känns aldrig tomt när man har 3 pälsklädda små monster hemma.

Att jag överhuvudtaget kan sova är mer än jag kan begripa. Det är som att ha småbarn. Det finns en inre larmklocka som gör att jag blir klarvaken om något hotande hörs. Kattslagsmål? Svans i kläm? Instängd i ett rum? Jaha, hon ville bara kela och kände sig ENORMT ensam just här och NU klockan 3 på natten

.

Varför släppte jag in dem i sovrummet? Jo det var en eftergift jag gjorde när jag bytte bostad. Något jag i och för sig inte ångrat MEN……

Jag har nu varje natt i flera år vant mig att ha katt-tassar i ansiktet. Oh, dessa mjuka små tassar!! Och plötsligt kommer en klo ut.

Jag har fått vänja mig att min kropp är deras studsmatta och landningsplats från sänghyllan från vilken de river ner små saker trots att de är smidiga och att de tar upp dubbelsängen medan man själv ligger i ett litet hörn blickstilla….denna förflyttning sker under natten. Jag kan gott tänka mig att de successivt puttar på mig

Spinnandet vars decibel överstiger ett tröskverk, åtminstone intill örat, är öronbedövande men ändå så lugnande att jag faktiskt somnar.

Deras varma kroppar intill mig är världens bästa element. Buffandet på min kind och trampande på huvudkudden är väl ganska gulligt…ibland.

Med de raderna säger jag godnatt. Den stora snökatten gjorde jag för många år sedan. Katterna drogs till den. Så skapande behöver inte bara hålla sig till dukar och färger.